Egot

”Den längsta resan gör vi i vårt inre”

Isländskt ordspråk

 

Det är så mycket som bubblar upp i hjärnan och som vill komma på pränt och jag bara ÄLSKAR att skriva så det är svårt att författa det kort eller prioritera samtalsämne.

Nu har det varit mycket snack om valet och en del människor kanske är väldigt intresserade, en del väldigt trötta på det och jag väljer bort att skriva om det eftersom mitt ego vill ha roligt :-D

Ann-Louise, vi har ju lovat prata om egot och då vill jag passa på och göra det NU. Mitt minne är som det är och det är bäst att göra saker innan de hamnar i någon avlägsen del av min hjärna.

 

Du funderade över om vi kan vara av med egot. Min spontana tanke är att egot är en del av oss som är svårdefinierad precis som alla känslor som är abstrakta och allt som är abstrakt tolkas och upplevs på olika sätt då det inte finns nån fast form av det. Men alla har vi upplevt egot på ett eller annat sätt utan att i varje situation kunna sätta ord på det.

Du sa det så fint: ”EGOT tror att vi kommer dö när någon lämnar oss.” och det är ett bra exempel på hur egot kan uppenbara sig.

Egot är ute efter det som vi vill ha. Jag skulle tro att ego är förkortning för egoistiskt, dvs vår strävan efter att äga, inneha, besitta, saker och ting. När jag rannsakar situationer då egot vill vara makthavare över, då är det kärlek som leder före materiella saker.

Säg om du inte tycker som jag, att vi vill äga dem som vi älskar!

En del är bättre på att hantera det en del har rena helvete med sig själv och sin älskade på grund av det. För, handen på hjärtat, hade du gärna villat vara ägd av nån? Det är lätt att förväxla samhörigheten och tillhörigheten med ägandet.

Jag håller fullständigt med dig, Ann-Louise, att man måste ständigt jobba med egot för att förebygga dennes makt över oss och istället hitta balans. Vi ska gärna inte vara utan egot heller. Människor som inte lyssnar till sitt ego har det lika svårt med sig och andra, så det är inte heller drömscenariot, att vara utan egot, helt och hållet, vilket är, förövrigt omöjligt.

God natt och ha det bra!


Du bestämer över dina tankar!

Precis som du säger Ann-Louise, så har vi var och en sitt sätt att klara av sorg och svåra situationer. En del tycker om att prata med andra om det, en del vill hålla sig för sig själva, andra tycker om att begrava sig i arbete, några hittar på så många fritidsaktiviteter att de inte hinner tycka synd om sig själva, nån går i stödgrupper som finns för lika drabbade,……det finns så många sätt att bearbeta kriser som det finns människor.

 

Som jag nämnde tidigare så var min första stora sorg då min pappa gick bort och jag var bara 22 år gammal. Nu när jag tänker på det så kan jag konstatera att olika stadier i livet gör att bearbetningen också ter sig olika. Fast jag hade eget barn (och det var nog det enda som gjorde mig stark just då) så kände jag mig själv som ett barn, var inte redo att gå genom livet utan nån av mina föräldrar som var den stora delen av min trygghet.

Jag grät dag och natt, drog mig till ensamheten och mörkret, ville glömma allt som förknippade mig med min barndom och alla goda minnen med pappa. Och eftersom pappa var fast i Bosnien och jag i Sverige så försökte jag övertala mig själv att han fanns kvar fast jag inte får träffa honom på grund av avståndet och de rådande omständigheterna.

Man kan säga att mitt sätt var att förneka sorgen och det är INTE precis det bästa sättet!

 

Att pappa så småningom försvann ur mitt liv och jag ”lärde” mig leva med det, gjorde det också att jag på ett förnuftigare sätt har lärt mig att vi alla före eller senare ”försvinner” och att vi trots saknaden och sorgen måste göra det bästa med livet. Vi har ju trots allt fått det som gåva och har ansvar att göra det så bra som vi själva önskar.

Jag vet att det kan låta grymt men det är vi själva som bestämmer över sättet på vilket vi tar saker och jag brukar tänka och säga det väldigt ofta: Det är inte hur man har det utan hur man tar det!

 

För 3 år sen, levde jag i en relation där jag var missnöjd men lät det fortgå under flera år. När min mamma gick bort var jag ledsen, saknade henne jätte mycket, kunde inte se något som påminde mig om henne utan att brista i gråt. Men då hade jag alla mina syskon runt omkring mig, vi delade samma sorg och jag var enormt glad för att jag hade dem. Det rådde en outtalad förståelse mellan oss och med sorgen växte vår sammanhållning.

Då jag under tiden från pappas död fram till nu, har fått inställningen i livet att i varje situation ta upp det positiva så blev jag glad för att vårt syskonband blev starkare och jag såg även till att ändra på min livssituation mot en bättre riktning, dvs, avslutade den relationen som jag befann mig i.

Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas inom mig men att lära sig leva med det har gått mycket lättare nu med mammas bortgång, tack vare mitt sätt att tänka. Egot som är vårt stora fiende gör att vi vill ha saker för oss själva även om det inte går.

Visst kunde jag stänga in mig ensam och gråta dag och natt, nu också, eller så kunde jag gråta tillsammans med mina syskon som var lika ledsna och inse att livet är en underbar gåva som kan tas ifrån oss när som helst och då är det bara vi själva som avgör hur vi ska leva det. Hur mycket vi ska gråta, skratta, dansa, jobba, leka, njuta…………………………………….

Och ja, jag har också funderat på vad meningen med livet är när man förlorat sina föräldrar och inser att vi alla är ”på väg dit” men jag vet att dessa funderingar kan ge andra nyanserade svarsalternativ beroende på när och i vilka situationer man ställer frågan.

Egot kommer vi definitivt att prata mer om, Ann-Louise!

 

Och till dig där ute: Ha det så bra som du vill!


Fin bild på Senada!:-) Glädje är att dela livet med någon!


Bra citat tycker jag!:-)


Att klara kriser

Vi har båda berättat om våra sorger, när någon dör, separationer och andra saker som påverkar våra liv negativt.
Var ska jag börja?
Man kan väl säga att tiden läker inga sår, dom finns där men gör inte lika ont. Det finns inga genvägar att klara en sorg, kris eller separation. Allt har sin tid och måste få ta tid. Ja, jag vet vi vill gärna ha genvägar, men det är inte den rätta vägen.
Det finns heller inte något recept på hur du skall klara kriser, önskar det var så, men nej! Det är du själv som måste hitta vägar till att må bättre, känna lycka och kunna gå vidare. Det är du själv som måste bestämma dig! Visst, det låter enkelt sagt men så är det.

När jag separerade från min man hade jag ingen matlust, jag grät och hade ingen koll på mina känslor. Jobbet var en trygghet, där var allt som vanligt:-), personalproblem, besparingar, goa kollegor och kreativt tänkande. Det var skönt att få gå till jobbet och skärpa sig, inte tycka synd om sig själv utan göra ett så bra jobb som möjligt. Nu gjorde jag ju inte något bra jobb, men det var tillräckligt utifrån min förmåga just då. Det räckte för mig. Ibland gick jag på möten där jag hellre hade velat skrika rakt ut - Jag orkar inte!!! Jag var en kollega och chef med tankar på annat håll, det tog många månader innan jag pratade med min chef om min separation. Han hade absolut inget märkt. Jag bad honom att inte berätta för mina kollegor, jag var inte redo. Ville vara mogen och stark när jag berättade. Dagen kom då jag berättade för mina kollegor, de tog mig på ett bra sett, gav mig ett enormt stöd genom att vara kärleksfulla och finnas om jag behövde dem.
Någon bra mamma var jag verkligen inte, men tillräckligt bra. Jag var en urusel ex.fru som förtvivlat kämpade för att hålla kvar min man i mitt liv. Ett rent helvete för honom men också för mig.
Min yogalärare hjälpte mig vidare, hennes lektioner gav mig enorm kärlek och ibland tror jag hon kände att jag behövde hennes energi, hennes händer gav mig kraft att älska istället för att hata.
Ja, det är väl ett stadium vi alla går igenom, att försöka hata den du innerligt älskar för att kunna gå vidare.
Yogan gav mig kontroll på mina känslor, meditation gjorde mina tankar rena ock förnuftiga.
Det tog 8 månader innan jag bestämde mig för att släppa min man, det kändes som en befrielse. Jag kände mig lycklig och olycklig på samma gång.

Vi hade levt med varandra i 24 år, jag älskade honom innerligt. Då och nu vet jag att ingen kommer att få en så stor del av mitt hjärta som han. Med respekt och kärlek släppte jag honom fri. Jag var stolt över mig själv eftersom jag släppt mitt EGO, jag hade tagit makten över EGOT. Där stod jag nu naken och ensam med mig själv, jag kände mig naken och sårbar. Jag skaffade mig ett kontrollbehov av mig själv:-), jag var inte mogen för kärlek därför bestämde jag mig för strategier när jag träffade någon. Vi kan prata mer om strategier vid annat tillfälle för dom är bra om vi vill ha kontroll på våra känslor, om du känner att du har behov av det.
EGOT är det vi alla människor ständigt måste arbeta med, EGOT tror att vi kommer dö när någon lämnar oss. Det gör vi inte, men det är så EGOT tänker därför gör det oss till desperata och destruktiva människor.
Att älska och släppa taget tar makten över EGOT. Det låter enkelt men det är det svåraste som finns, tro mig.

Senada vi kan väl prata mer om EGOT vid annat tillfälle?! EGOT är något som intresserar mig, kan vi verkligen bli av med EGOT?
Min berättelse har ett fint slut som jag får berätta om senare. Vill höra först hur Senada klarade sina kriser.
Ett litet citat av Henry D. Thoreau - Titta aldrig tillbaka, såvida du inte planerar att gå den vägen.
Det är ett citat jag kommer ta med mig eftersom jag vill bli bättre på att ruska av mig och gå vidare eller som jag brukar säga ta tag i "pungen" och gå vidare:-).
Kram på er ♥

Mirakler inom dig

Ja, Senada det var är tufft när någon dör, det är tufft med separation. Det är ju så att någon gång skall vi separera om det inte är skilsmässa, separation så är det förr eller senare döden.
Jag läste en gång du har aldrig blivit född du kommer aldrig att dö. Jag tycker det är vackert skrivet.
Att jag kände sorg beror på en olycka som inträffade förra helgen, en pappa lämnade efter sig två små barn och en fru. Jag lider med de som är kvar, hur tänker små barn? Hur ska mamman orka vara stöd? Vad kan jag som medmänniska hjälpa till? Vad kan jag säga? Hur ska jag bete mig?
Jag har mist mina mor- och far föräldrar, det är tråkigt men det är livets gång och jag lever på mina fina minnen jag har från mina barndoms år när jag tillbringade vintrar och somrar uppe hos min mormor och morfar i Värmland. Varje gång vi kom till mormor hade hon bakat våra favorit kakor och dukade upp med bullar och de mest fantastiska kakor du kan tänka sig. Mormor var en fantastisk kvinna, hon hade alltid tid att lyssna, hennes kramar var varma och kärleksfulla. Min mormor dog långt innan hennes hjärta slutade att slå, hon dog för mig den dagen hon inte visste vem jag var. Jag tror ändå att hon kände att vi älskade henne och var hennes familj, trots att hon inte visste vilka vi var. Det var en sorg att inte se min mormor som den glada, starka kvinna jag växt upp med.
Sorg är svårt, man vet helt enkelt inte hur man skall bete sig mot den som sörjer. Vi säger tokiga saker som - Jag vet förstår hur du har det. Det finns väl ingen som kan förstå hur någon har det, speciellt inte om man själv inte varit i samma situation. Men ändå säger vi det. Vi säger också att tiden läker alla sår, gör det? Nej, såret blir mindre men det finns där hela tiden, tiden gör såret mindre men det försvinner inte.
För mig är inte sorg bara när någon dör, det är samma känsla som när någon lämnar dig. Du älskar personen men kommer aldrig få leva och älska den fullt ut. Det är en enorm sorg att bli lämnad.
De flesta av oss har separerat någon gång, antingen blev vi lämnade eller lämnade förhållandet själva. Många människor far mycket illa vid separationer, speciellt våra barn. Det är ett ämne vi får återkomma till Senada, skilsmässa och barn.
Jag håller med Senada, det är ingen sorg att bilen fick en repa, att du har lika fint hus som grannen, att du inte kan resa till Thailand eller att dom där skorna på rean som du såg i fredags inte finns kvar. Vi blir nedstämde för många onödiga saker i livet. Hur går man vidare i sorg? Senada berätta hur du gjort. Jag kommer berätta senare hur jag försökte klara min separation, min sorg. Tills dess ska jag lära mig lyssna bättre:-).
Lyssna.... hjärtslagen är som vågor, de bär dig på din väg <3
Och tänk på att vi har mirakel inom oss som får oss att orka vidare i livet.....

Sorg

Jag hoppades på att ämnet sorg skulle komma i senare skede, kanske runt jul då en hel del människor känner sorg men med sorg är det så att man inte kan planera det direkt, den kommer när man minst anar.

Vill poängtera först att när jag säger sorg då menar jag riktig sorg då man sörjer NÅGON. För mig är det enda anledningen till att känna sorg då man på något sätt mistar någon. Jag sörjer inte över saker som jag skulle gjort på annat sätt eller över ett par stövlar som jag länge har gått och spånat över och sista paret blev såld framför min näsa eller….nej, allt går att lösa men när man mistar någon då återstår bara att sörja. Och det ska man få lov att göra!

Just förra veckan kände Ann-Louise sorg och det kände jag också, indirekt. Hon undrade om vi ska skriva om sorg. Jag blev lite tveksam då vårt första inlägg handlade om glädje och vi appellerade att alltid vara glad men efter ett kort betänketid tyckte jag att skriva om sorg inte skulle bli motsägande utan tvärtom, kompletterande, för det är ju lika viktigt att få sörja som det är att vara glad.

Jag tycker fortfarande att det är mycket bättre att vara glad och se det positiva även i det värsta som händer men det är inte det lättaste när man förlorar någon eller när man får höra att ett människoliv har släkts.

Jag har känt sorg många gånger och det kanske är inte så konstig då jag kommer från ett krigsdrabbat land där många som jag kände har omkommit.

Visst gör det ont i hjärtat och efter ett tag lär man sig leva med det, speciellt då många liv står på spel. Ja, det är ett ämne i sig.

Största sorgen, dock har varit då mina föräldrar gick bort. Först pappa då jag var 22 år och så mamma för 2 år sen. Den sorgen är enorm och den försvinner inte fort, den finns med för alltid men med tiden i en annan form. Hur förnuftig än man är och vet att någon dag blir deras sista dag så blir man inte kvitt sorgen och saknaden. Ens liv förändras och man tänker svart, tror att man aldrig mer kommer bli glad men som jag sa förut så måste man få sörja och sen lära sig leva med det.

 


Ha, ha, ha mitt morgon nöje!

Att skratta!! Vi har skrattat ihjäl oss jag och min son! Vi har använt oss av photo booth, den ena bilden blev värre än den andra:-). Skönt att få börja morgonen med ett skratt!:-D

Nu kan jag se det komiskt, men inte då

Jag håller med dig Senada, att skratta och ha roligt är befriande i de mest jobbiga situationer. Fast det är kanske svårt att tro det när man är mitt i det.

Tänkte bidra med en liten historia som jag skrattar gott åt idag, men som var mycket jobbig när den inträffade.
För att inte ni ska fundera så mycket på om jag har gjort en bröstförstoring eller inte, :-) ska jag innan min berättelsen informera er om att jag för några år sedan fick mjölkgångs inflammation efter mitt tredje barn, jag genomgick ett par operationer innan jag kom till läkaren som gjorde ett fantastiskt arbete. Mitt bröst mår toppen idag:-), men operationen gjorde så att jag inte kunde amma mitt fjärde barn vilket har varit en sorg.

Den sista operationen gjordes av en väldigt snygg yngre kirurg, han är gift så det är inget ni heller behöver fundera på:-). På återbesöket hade jag smörjt in mig med en body lotion jag köpt ett par dagar innan besöket.
Jag kände mig inte helt bekväm när jag la mig ner på britsen med tuttarna i vädret. Min läkare hälsade glatt och tände "strålkastarna" för att kunna se ärret bättre, när han tände ljuset glittrade min hud som om jag skulle till ett nyårsfirande i glittrets tecken. Jag önskade då att jag kunde knäppa med fingrarna och bara försvinna! Min läkare log ännu mer och jag skämdes så jag höll på att dö. Hade ingen aning att min body lotion hade sådan effekt!:-).
Det pinsammaste var inte glittret, utan det jag trodde att han tänkte att han tänkte jag gjort det för hans skull, att jag planerat att få lägga in en stöt på honom liggandes där med mina glittriga bröst:-).

Jag har inte träffat honom sen dess, är rätt glad för det!:-)

Vi kommer säkert återkomma till denna berättelsen för den får mig inte bara att le, den får mig också att fundera på varför vi tänker så mycket, tänker på vad andra tänker, tycker, vill osv. Detta medför konsekvenser för oss, en strävan efter att passa in i ett mönster, det gjorde inte jag glittrandes på britsen därför blev det en pinsam situation.
I ärlighetens namn tror jag inte många legat med glittriga tuttar på ett sjukhus. Fast det hade nog varit väldigt mycket roligare sjukhus om det var så!

Glädje

 

Vad vårt första inlägg skulle handla om, var det ingen tvekan om. Ann-Louise och jag är överens om att man ska börja dagen med glädje och skratt och därmed börjar vi på det temat:-D

Jag är helt säker på att många håller med om att glädje och skratt får oss att må bra men jag vet också att det finns de som har det svårt och kanske till och med blir irriterade på andra som skrattar.

” Den som kan skratta där han kunde ha gråtit får tillbaka livslusten”

                                                                                                             Werner Finck

 

För nåt år sen missade jag bussen till jobbet, var tvungen att ta bilen, gena och fånga bussen. Kom till en jätte stor och jätte tom parkering, ställde bilen fint och sprang till bussen. När min arbetsdag var slut och jag klev av bussen, för att åter ta bilen hem, blev jag förskräckt av åsynen.

Bland mängder av bilar kunde jag urskilja min, på långt håll. Polisen hade smickrat den med band och i framrutan satt en lapp.  Första tanken var att någon hade kört på bilen men när jag kom närmare började jag skratta.

 

Egentligen var det en sån situation då man blir arg och ledsen när man ser att man har fått parkeringsböter men vem än har fått böter utan att själv ha förorsakat det? Och visst kan man vara arg på sig själv men vad skulle det ha hjälpt mig då, skadan var redan gjord och det bästa jag kunde göra var att skratta åt mig själv som hade ställt bilen UTANFÖR linjerna, alltså mellan parkeringarna. Tänkte på hur många människor som under dagen hade passerat förbi och fått sig ett gott skratt när de såg den "perfekta" parkeringen och då skrattade jag ännu mer. Det kostade mig några hundringar men det var det säkert värt.

Det bjuder jag på:-D

 

Senada


Välkommen till vår nya blogg!

Hej!

 

Vi heter Senada och Ann-Louise, är två kvinnor som är intresserade av allt som har med livet att göra, vardagssituationer, arbete, familjeliv, relationer, sex, konflikter, separationer, glädje, lycka, samt leva i balans här och nu.

Mycket tid ägnar vi till att prata om dessa områden i möten med människor, vilket har gett oss självinsikt och lärdom om livet.

Vi har levt ett tag på jorden så att vi har genomgått både stor glädje och sorg, vi vet också att så kommer våra liv fortsätta.  Det som har hjälpt oss att kunna gå vidare i livet är våra erfarenheter, forskning, kunskaper genom litteratur, insikten om oss själva, vad vi själva kan åstadkomma och vad vi själva behöver arbeta med för att få balans i livet.

Genom våra möten har vi upplevt att vi människor ofta fastnar i samma mönster och har svårt att se det positiva i livet. Vår förhoppning med vårt bloggande är att kunna ge och få inspiration, glädje, insikt, förståelse och balans i livet. Allt detta med hjälp av positivt tänkande.

En av våra svåraste prövningar i livet är att hitta balans och ändå är den bland det viktigaste för vårt välmående.

Hur gör vi då för att hitta balans? Detta är någonting som vi dagligen brottas med, måste lära oss hantera och prioritera. På vår blogg kommer vi tillsammans med dig att belysa olika vägar för att nå dit.

Det ska bli roligt och intressant att få ta del av dina funderingar, dilemman och vad det nu är du vill blogga om.

Varmt välkommen!

 

Kramar

Senada och Ann-Louise


Min profilbild

Här är vi! Vi heter Senada och Ann-Louise, är två kvinnor som är intresserade av allt som har med livet att göra, vardagssituationer, arbete, familjeliv, relationer, sex, konflikter, separationer, glädje, lycka, samt leva i balans här och nu. Vår förhoppning med vårt bloggande är att kunna ge och få inspiration, glädje, insikt, förståelse och balans i livet.
Anpassad sökning
RSS 2.0