balansnu

Var ska jag börja?

Man kan väl säga att tiden läker inga sår, dom finns där men gör inte lika ont. Det finns inga genvägar att klara en sorg, kris eller separation. Allt har sin tid och måste få ta tid. Ja, jag vet vi vill gärna ha genvägar, men det är inte den rätta vägen.

Det finns heller inte något recept på hur du skall klara kriser, önskar det var så, men nej! Det är du själv som måste hitta vägar till att må bättre, känna lycka och kunna gå vidare. Det är du själv som måste bestämma dig! Visst, det låter enkelt sagt men så är det.

När jag separerade från min man hade jag ingen matlust, jag grät och hade ingen koll på mina känslor. Jobbet var en trygghet, där var allt som vanligt:-), personalproblem, besparingar, goa kollegor och kreativt tänkande. Det var skönt att få gå till jobbet och skärpa sig, inte tycka synd om sig själv utan göra ett så bra jobb som möjligt. Nu gjorde jag ju inte något bra jobb, men det var tillräckligt utifrån min förmåga just då. Det räckte för mig. Ibland gick jag på möten där jag hellre hade velat skrika rakt ut - Jag orkar inte!!! Jag var en kollega och chef med tankar på annat håll, det tog många månader innan jag pratade med min chef om min separation. Han hade absolut inget märkt. Jag bad honom att inte berätta för mina kollegor, jag var inte redo. Ville vara mogen och stark när jag berättade. Dagen kom då jag berättade för mina kollegor, de tog mig på ett bra sett, gav mig ett enormt stöd genom att vara kärleksfulla och finnas om jag behövde dem.

Någon bra mamma var jag verkligen inte, men tillräckligt bra. Jag var en urusel ex.fru som förtvivlat kämpade för att hålla kvar min man i mitt liv. Ett rent helvete för honom men också för mig.

Min yogalärare hjälpte mig vidare, hennes lektioner gav mig enorm kärlek och ibland tror jag hon kände att jag behövde hennes energi, hennes händer gav mig kraft att älska istället för att hata.

Ja, det är väl ett stadium vi alla går igenom, att försöka hata den du innerligt älskar för att kunna gå vidare.

Yogan gav mig kontroll på mina känslor, meditation gjorde mina tankar rena ock förnuftiga.

Det tog 8 månader innan jag bestämde mig för att släppa min man, det kändes som en befrielse. Jag kände mig lycklig och olycklig på samma gång.

Vi hade levt med varandra i 24 år, jag älskade honom innerligt. Då och nu vet jag att ingen kommer att få en så stor del av mitt hjärta som han. Med respekt och kärlek släppte jag honom fri. Jag var stolt över mig själv eftersom jag släppt mitt EGO, jag hade tagit makten över EGOT. Där stod jag nu naken och ensam med mig själv, jag kände mig naken och sårbar. Jag skaffade mig ett kontrollbehov av mig själv:-), jag var inte mogen för kärlek därför bestämde jag mig för strategier när jag träffade någon. Vi kan prata mer om strategier vid annat tillfälle för dom är bra om vi vill ha kontroll på våra känslor, om du känner att du har behov av det.

EGOT är det vi alla människor ständigt måste arbeta med, EGOT tror att vi kommer dö när någon lämnar oss. Det gör vi inte, men det är så EGOT tänker därför gör det oss till desperata och destruktiva människor.

Att älska och släppa taget tar makten över EGOT. Det låter enkelt men det är det svåraste som finns, tro mig.

Senada vi kan väl prata mer om EGOT vid annat tillfälle?! EGOT är något som intresserar mig, kan vi verkligen bli av med EGOT?

Min berättelse har ett fint slut som jag får berätta om senare. Vill höra först hur Senada klarade sina kriser.

Ett litet citat av Henry D. Thoreau - Titta aldrig tillbaka, såvida du inte planerar att gå den vägen.

Det är ett citat jag kommer ta med mig eftersom jag vill bli bättre på att ruska av mig och gå vidare eller som jag brukar säga ta tag i "pungen" och gå vidare:-).

Kram på er ♥