Sorg

Jag hoppades på att ämnet sorg skulle komma i senare skede, kanske runt jul då en hel del människor känner sorg men med sorg är det så att man inte kan planera det direkt, den kommer när man minst anar.

Vill poängtera först att när jag säger sorg då menar jag riktig sorg då man sörjer NÅGON. För mig är det enda anledningen till att känna sorg då man på något sätt mistar någon. Jag sörjer inte över saker som jag skulle gjort på annat sätt eller över ett par stövlar som jag länge har gått och spånat över och sista paret blev såld framför min näsa eller….nej, allt går att lösa men när man mistar någon då återstår bara att sörja. Och det ska man få lov att göra!

Just förra veckan kände Ann-Louise sorg och det kände jag också, indirekt. Hon undrade om vi ska skriva om sorg. Jag blev lite tveksam då vårt första inlägg handlade om glädje och vi appellerade att alltid vara glad men efter ett kort betänketid tyckte jag att skriva om sorg inte skulle bli motsägande utan tvärtom, kompletterande, för det är ju lika viktigt att få sörja som det är att vara glad.

Jag tycker fortfarande att det är mycket bättre att vara glad och se det positiva även i det värsta som händer men det är inte det lättaste när man förlorar någon eller när man får höra att ett människoliv har släkts.

Jag har känt sorg många gånger och det kanske är inte så konstig då jag kommer från ett krigsdrabbat land där många som jag kände har omkommit.

Visst gör det ont i hjärtat och efter ett tag lär man sig leva med det, speciellt då många liv står på spel. Ja, det är ett ämne i sig.

Största sorgen, dock har varit då mina föräldrar gick bort. Först pappa då jag var 22 år och så mamma för 2 år sen. Den sorgen är enorm och den försvinner inte fort, den finns med för alltid men med tiden i en annan form. Hur förnuftig än man är och vet att någon dag blir deras sista dag så blir man inte kvitt sorgen och saknaden. Ens liv förändras och man tänker svart, tror att man aldrig mer kommer bli glad men som jag sa förut så måste man få sörja och sen lära sig leva med det.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0