Du bestämer över dina tankar!

Precis som du säger Ann-Louise, så har vi var och en sitt sätt att klara av sorg och svåra situationer. En del tycker om att prata med andra om det, en del vill hålla sig för sig själva, andra tycker om att begrava sig i arbete, några hittar på så många fritidsaktiviteter att de inte hinner tycka synd om sig själva, nån går i stödgrupper som finns för lika drabbade,……det finns så många sätt att bearbeta kriser som det finns människor.

 

Som jag nämnde tidigare så var min första stora sorg då min pappa gick bort och jag var bara 22 år gammal. Nu när jag tänker på det så kan jag konstatera att olika stadier i livet gör att bearbetningen också ter sig olika. Fast jag hade eget barn (och det var nog det enda som gjorde mig stark just då) så kände jag mig själv som ett barn, var inte redo att gå genom livet utan nån av mina föräldrar som var den stora delen av min trygghet.

Jag grät dag och natt, drog mig till ensamheten och mörkret, ville glömma allt som förknippade mig med min barndom och alla goda minnen med pappa. Och eftersom pappa var fast i Bosnien och jag i Sverige så försökte jag övertala mig själv att han fanns kvar fast jag inte får träffa honom på grund av avståndet och de rådande omständigheterna.

Man kan säga att mitt sätt var att förneka sorgen och det är INTE precis det bästa sättet!

 

Att pappa så småningom försvann ur mitt liv och jag ”lärde” mig leva med det, gjorde det också att jag på ett förnuftigare sätt har lärt mig att vi alla före eller senare ”försvinner” och att vi trots saknaden och sorgen måste göra det bästa med livet. Vi har ju trots allt fått det som gåva och har ansvar att göra det så bra som vi själva önskar.

Jag vet att det kan låta grymt men det är vi själva som bestämmer över sättet på vilket vi tar saker och jag brukar tänka och säga det väldigt ofta: Det är inte hur man har det utan hur man tar det!

 

För 3 år sen, levde jag i en relation där jag var missnöjd men lät det fortgå under flera år. När min mamma gick bort var jag ledsen, saknade henne jätte mycket, kunde inte se något som påminde mig om henne utan att brista i gråt. Men då hade jag alla mina syskon runt omkring mig, vi delade samma sorg och jag var enormt glad för att jag hade dem. Det rådde en outtalad förståelse mellan oss och med sorgen växte vår sammanhållning.

Då jag under tiden från pappas död fram till nu, har fått inställningen i livet att i varje situation ta upp det positiva så blev jag glad för att vårt syskonband blev starkare och jag såg även till att ändra på min livssituation mot en bättre riktning, dvs, avslutade den relationen som jag befann mig i.

Sorgen och saknaden kommer alltid att finnas inom mig men att lära sig leva med det har gått mycket lättare nu med mammas bortgång, tack vare mitt sätt att tänka. Egot som är vårt stora fiende gör att vi vill ha saker för oss själva även om det inte går.

Visst kunde jag stänga in mig ensam och gråta dag och natt, nu också, eller så kunde jag gråta tillsammans med mina syskon som var lika ledsna och inse att livet är en underbar gåva som kan tas ifrån oss när som helst och då är det bara vi själva som avgör hur vi ska leva det. Hur mycket vi ska gråta, skratta, dansa, jobba, leka, njuta…………………………………….

Och ja, jag har också funderat på vad meningen med livet är när man förlorat sina föräldrar och inser att vi alla är ”på väg dit” men jag vet att dessa funderingar kan ge andra nyanserade svarsalternativ beroende på när och i vilka situationer man ställer frågan.

Egot kommer vi definitivt att prata mer om, Ann-Louise!

 

Och till dig där ute: Ha det så bra som du vill!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0